onsdag, mars 21, 2018

variation är det ju i alla fall.

Det är en ganska märklig blandning av himla härliga saker som händer hos oss nu med himla ohärliga.

Härliga saker: i helgen som gick var det återförening med barnets bästa kompisar, de två som flyttat till andra sidan landet samt andra sidan Stockholm. Barnens relation alltså, den är så obeskrivligt fin. De är fyra år, har känt varandra sen de var 1,5 år. De är som syskon. När de ses strålar de av lycka, de fnissar och leker och bråkar och reder ut det och strålar av lycka. De hämtar liksom energi av varandra? Det låter så klyschigt men när de nu inte ses mer än kanske högst en gång per månad men mer vanligt kanske en gång per kvartal (mot att tidigare ses varje dag) så blir det än mer tydligt. Det är inte likt andra kompisrelationer som F har, det här _är_ annorlunda. Och det är lika delar LJUVLIGT att få vara en del av när de ses, som lite plågsamt när de konstaterar att de önskar att de fick leka med varandra varje dag, precis som förut. Vi föräldrar har i alla fall sagt att vi ska göra vårt bästa för att se till att de ses med jämna mellanrum (om de fortsätter såhär alltså) tills de är så stora att de själva kan styra sitt umgänge.

Ohärliga saker: Min ena förälder fick ju hjärtinfarkt förra året och hela hösten var ett härke av diverse akutbesök utöver vanlig uppföljning. Lagom tills det stabiliserade sig så får den andra föräldern cancerbesked. Prognosen ser god ut, men även med en godartat prognos är det tufft. Allt från att föräldern avkrävs att välja typ av behandling själv, utifrån svåra val, samtidigt som biverkningar av redan påbörjad behandling innebär allt från psykisk påverkan till fysisk. Förra veckan blev föräldern inlagd på sjukhus efter ett akutbesök då de först trodde tillståndet var livshotande. Jag hatar det här. Att ha gamla, sjuka föräldrar. Att veta att det kommande halvåret kommer bli ett helvete för föräldern, och jag funderar så mycket på hur jag kan göra det ett kryddmått bättre, om det ens går? För ett år sen skulle jag fått panik över ett samtal eller sms med orden "Är på akuten med mamma/pappa, de misstänker x, hör av mig sen". Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger det hänt.

onsdag, mars 14, 2018

Apropå förra inlägget.

En anledning till att jag känner att min personlighet ibland kommer fram bäst i jobbsammanhang kan ju också vara för att vissa av mina mer framträdande personlighetsdrag faktiskt premieras i de sammanhangen. Det ses som något bra att vara den med väldigt bra minne, planera och projektleda och inte fatta beslut på känsla eller tankar om att "det löser sig nog" utan istället på välgrundad information. I privata sammanhang upplever i alla fall jag att det ofta är tvärtom. Då är man tråkig och fyrkantig. Att vara spontan och inte tänka på konsekvenser är det eftersträvansvärda. Samtidigt så kan ju jag också längta efter att vara mer spontant, men det verkar ses som konstigt. Jag får i alla fall konstiga reaktioner så fort jag tar upp det. Tänker att den som är spontan som önskar vara lite mer strukturerad inte får samma typ av reaktioner av sin omgivning. Det här är jätteintressant tycker jag. Allt från vilka egenskaper som anses bra i vilka sammanhang till reaktioner. 


måndag, mars 05, 2018

drygt två månader in.

Det har ändå varit relativt smärtfritt att börja nytt jobb, måste jag säga. Gick ju in i det hela med oerhört sund inställning för att vara jag (dvs du behöver inte kunna allt från dag ett, fråga fråga fråga istället, du behöver inte bli kompis med någon, sånt löser sig alltid, ta det lugn och hitta din plats i lugn och ro), men trött har jag varit. Funderat har jag gjort. Men nu börjar de komma, de där tillfällena då jag känner att jag fan är på rätt plats. Idag ledde jag två workshops på raken på morgonen, och jag kände typ att jag briljerade lite? Kanske jag inte alls gjorde, men det _kändes_ så. Hur jag utan problem bara ledde alltihopa, fick ut det vi behövde från deltagarna, var jäkligt skojig och smart samtidigt och jag tror att alla var nöjda. Alltså det är ju lite tragiskt egentligen men generellt sett är det nästan alltid jobbsammanhang där jag känner att jag, som person, är mest bekväm och därmed mest mig själv. Det där är ju minst sagt lite problematiskt, men det kan ju förklara varför jag alltid gillat att jobba så mycket. Fast just nu vill jag mest sova. Zzz.

måndag, februari 19, 2018

är det värre än vanligt eller bara inbillning?

Är det inte helt sjukt vad alla är sjuka nu? Och liksom sjuknar om hela tiden? Fattar att det är vabbruari, men såhär illa brukar det väl inte vara? Vårt barn fick ju lunginflammation före jul, vilket var sådärkul. Är därför rätt försiktig varje gång han hostar nuförtiden, men så hostar han rätt mycket rätt ofta. Lite feber som dyker upp och försvinner. Och vi får vabba. Är lite i valet och kvalet att snart besöka läkare för att dubbelkolla så han inte fått lunginflammation igen. I alla fall, jag är väldigt glad över att vi än så länge sluppit magsjukan som härjar överallt. Men önskar att alla kunde få vara friska nu samt att våren dyker upp omgående. Tack på förhand!

fredag, februari 02, 2018

jag är en PÖP.

PÖP är förkortning för polisiärt överintresserad person. Jag har ju _alltid_ varit det, läste så jävla mycket deckare som ung, älskade söndagarna när jag och mamma kollade deckarna som gick på tv och så vidare med massa saker. Läste ju till och med en termin kriminologi back in the days, och det är lätt det roligaste jag pluggat. Jävlar vad intressant! I alla fall, jag har liksom aldrig låtit det här intresset fått blomma ut riktigt. Det har bara legat där och puttrat i bakgrunden. Men så har poddarna exploderat, alla true crime-grejer på Netflix, alla fantastiska serier (the Fall, the Killing ❤️), alla dokumentärer. Har kunnat grotta ner mig i så mycket intressant på ett helt nytt sätt de senaste åren. För att inte tala om flashback! Och nu har jag upptäckt en lightvariant av flashback på Facebook, en grupp som bara består av diskussioner om grova brott. Blev så lycklig när jag insåg att det fanns fler än jag som kunde detaljer om en sjujävla massa brott och mer än gärna diskuterar det i oändlighet. Blir dock ändå väldigt förvånad över hur många i allmänhet som vet så lite om de brott det ändå skrivs mycket om i tidningar, men att de ändå inte uppfattat de avgörande detaljerna. Vet inte hur många gånger jag redogjort för tidslinjen när Kim Wall försvann när någon i min närhet frågande undrar "men hur hann han både mörda och stycka henne?!".

I alla fall. Typ en vecka in på mitt nya jobb kommer PÖP på tal och det visar sig att en av mina nya kollegor är som jag!!!!! Det är fantastiskt. Plötsligt kommer meddelanden på Skype om "har du sett att de släppt åtalet för x nu?" samt att hen spontant utbrister "åh då kan du grotta in dig i förundersökningen!" när jag berättar att jag ska åka buss själv i två timmar en fredag.

Ja. Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Såatte. Något grovt brott (typ mord) ni vill veta något mer om? 🤷‍♀️ Jag står till förfogande.

måndag, januari 29, 2018

riktiga lifehacks.

Okej, det här är kanske självklarheter för många men icke för mig. Och eftersom det är januari plus nytt jobb tänker jag lite extra kring hur vardagen kan bli så go som möjligt utan så stor ansträngning. De här sakerna underlättar mitt liv extreeeemt mycket.

* Väljer och plockar fram kläder till mig själv kvällen före. In i minsta detalj alltså. Lägger fram i badrummet så jag bara kan klä på mig morgonen efter utan att rota i garderober eller väcka resten av familjen. Är det mitt ansvar att ta F till förskolan har jag även lagt fram alternativ till honom som han får välja mellan.

* Lyssna på pod eller ljudbok när jag städar, röjer hemma och/eller i köket. Det blir typ som mysig egentid? Funkar såklart endast när barnets andra förälder finns tillgänglig för barnet så man kan skärma av med gott samvete.

* Planera veckans mat och storhandla via nätet. Den här punkten har jag lätt svårast med, för det är så jävla tråkigt, men GUD så fantastiskt det är att ha en välfylld kyl och frys och slippa tänka på vad som ska lagas varje (varannan) dag.

* Vara ute i solen. Alltså det är ju inte ofta solen skiner såhär års, men guuuud så mycket bättre jag mår efter lite sol på näsan. Jobbar rätt aktivt på att sparka ut mig själv i solen när den väl skiner. Ångrar det aldrig.

Så duktig jag låter nu. Är inte alltid det. Verkligen inte. Men om jag följer ovan grejer så mår jag rätt gött och minimerar endel vardagsstress. Det är fint.

måndag, januari 22, 2018

typ som lifehack.

När ens barn blivit så stort att han förstår hur saker hänger ihop på riktigt?! Det är underbart och så många konflikter undviks. Typ som imorse då han vägrade ha den varma mössan utan skulle istället ha den tunna trots isande kyla ute. Halvvägs till förskolan, med tunn mössa på huvudet och tjock mössa i min väska, säger han "Näe mamma, nu får vi ta på den varma mössan för jag fryser om kinderna". ÄNTLIGEN!!! Samma sak med vantar, overaller etc. Han fattar varför man ska ha dem. Livet har blivit så mycket enklare varje morgon. Dessutom har han börjat klä på sig själv. Den har suttit långt inne, men nu gör han det. Mmm, underbart. Sa jag underbart?

måndag, januari 15, 2018

pannan: en uppdatering.

Antibiotikan satt där den skulle ändå, svullnaden gick ner rätt omgående (2 dagar?) och sen dess har jag bara en envis jävla finne mitt i pannan. Det överlever jag. Ingen kollega kommenterade det hela, men jag undrar hur många som _egentligen_ undrade vad i hela friden som hänt. Nåja.

Nya jobbet ja, kanske ska skriva något mer om det någon dag? Vill ni veta något?

Andra saker som hänt: efter tjugo år har min ståltråd på insidan av underkäken (rest av tandställning) lossnat. River mig på tungan hela tiden och måste boka en akut tandläkartid snart. Sån himla icke-rolig grej. Lovar att det säkert är skitdyrt också.

Och idag fyllde mitt barn fyra år. Det är helt sjukt faktiskt, att det är fyra år sen jag födde fram honom. Jag minns mest att jag var så himla trött (hade haft värkar och ej sovit på 48h) och att det var väldigt läskigt att trycka ut 37cm huvudomfång plus en knytnäve bredvid.

Nu måste jag sova. Fortsätter rapportera viktiga saker en annan dag. Godnatt.

söndag, januari 07, 2018

kanske inte mitt stoltaste ögonblick.

I ett videosamtal med läkare:

"Hej, jag klämde en finne i pannan i torsdags och det svullnade liksom upp rätt omgående. Sen har det inte gått ner, svullnaden, utan snarare blivit mer svullet. Plus att svullnaden vandrar ner mot ögat lite. Behöver jag vara orolig, eller göra något åt det?".

Jag ser ju verkligen inte ut som Peter Jihde eller nått (googla hans namn + finne vetja), men jag behövde ändå antibiotika. Och eftersom jag inte tål penicillin blir det alltid någon märklig antibiotikavariant. Eller som apotekspersonalen uttryckte det innan hen visste om att jag inte får ta de vanliga varianterna: "...ett lite märkligt val av antibiotika ändå...". Och ja, jag fick dra av mössan och visa hela härligheten i pannan även på apoteket. Jippie.

Nåja, ni kan väl önska mig, min panna inklusive stor röd finne och det svullna lycka till? Att det försvinner snart och så vidare. Imorgon ska jag ju jobba på mitt nya jobb till exempel. Oklart hur jag ska förklara pannan.

Och nä, ni får inte se någon bild. Men detta var ju i alla fall ett effektivt sätt att sluta/minska sitt finnklämmande.

fredag, januari 05, 2018

vänta, va?!

Överhört vid badrumsavdelningen på Ikea förra veckan, man i cirka pensionsålder: "Tvålpump?! Vad ska man med det till? Det finns väl inte tvål på refill? Va, gör det?"

HERREGUD har mänskan aldrig köpt tvål? 😱

onsdag, januari 03, 2018

en gång i tiden red jag varje dag.

Kollade in gamla fotoalbum under julen och hittade den här gamla godingen. Jag som rider på Musse, en avdankad gallopphäst som var rätt knäpp. Jag skulle försöka få lite vett i honom, men klarade inte av det. Han var 180cm i mankhöjd, men hade som favoritsyssla att antingen stegra sig (en gång stegrade han så han slog sitt huvud i min hjälm, om ni fattar) eller springa rakt in i staketet i paddocken jag red i. Flög nog aldrig av honom men minns att jag var så jävla frustrerad. Jag kände mig som en vante där på ryggen som bara flöt med liksom. Å andra sidan, att låta honom gallopera fritt över en stubbåker på hösten med mig på ryggen = wow ❤️

Jag vet inte exakt vad som gjorde att jag slutade rida. Men det var i åttan, och Musse var den sista hästen som var "min". Jag tror det var en kombination av att jag hoppade på kryckor ett tag och inte kunde rida, att jag blev tonåring och att alla mina kompisar fick egna hästar av deras föräldrar och tävlade på ganska hög nivå (vissa på landslagsnivå) medan vi inte ens hade råd att ha en foderhäst. Jag fick liksom ta det som fanns över i stallet, typ Musse. Det är jag dock evigt tacksam för, att jag fick rida varje dag under hela min skolgång, men jag fattar också mitt tonåriga jag så himla mycket. Hur jag gav upp när jag insåg att jag aldrig skulle ha samma möjligheter som mina vänner. Och då sket jag i det istället. Det är lite synd, men jag förstår det.

tisdag, januari 02, 2018

vad jag läste förra året.

Japp, hela sex böcker blev det. Det är ju sjukt lite faktiskt, men jag har slutat sätta mål för hur mycket (eller lite) jag ska läsa. Det stressar mig bara. Jävlar vad jag lyssnat på podcasts däremot! Men det är ett annat inlägg.

Bästa boken av de sex då? Törst. Men så älskar jag ju Nesbös Harry Hole.

Sämst: Toner i natten samt Det handlar om dig. Minns noll av dessa böcker, så det talar väl sitt tydliga språk.

Undrar varför mina betyg inte syns i de här skärmdumparna btw? Nåja.

måndag, januari 01, 2018

2017.

Vad var 2017 för jävla år egentligen? Det känns som att allt bara var sjukdomar, inställda planer eller önskningar som aldrig gick i uppfyllelse. Som att året bara rann förbi. Samtidigt är jag på en så mycket bättre plats nu än för ett år sen. Det är fint. Men 2018 måste bli ett bättre år i vissa avseenden.

Saker jag i alla fall är glad över som hände 2017:
- Att jag vågade ta emot hjälp för att klara mig ur en otroligt nära krascha rakt in i väggen-period.
- Att jag och K kom iväg till ön ett par dagar, trots att vi fick boka av och boka om.
- Att jag kom iväg till Palma med mina bästisar. Så fina, välbehövliga dagar.
- Att jag tog ett beslut att byta jobb, att jag sa upp mig, att jag valde ett jobb som kanske inte är bäst för karriären men som kändes bäst i magen.

Så. Nu kör vi 2018. Tut-tut.