status.

Vissa stunder känner jag mig mer harmonisk än någonsin. Tänker att livet aldrig varit såhär bra, att jag aldrig varit såhär nöjd. Andra stunder kippar jag efter andan, brottas med stresstankarna som återkommit i samband med jobba-heltidslivet som ett brev på posten. Undrar vad det är för fel på mig som inte verkar vara kapabel till att hantera ett vardagsliv utan att tro att världens överlevnad hänger på mig. Är på landet flera helger på rad och älskar att vi bara kan öppna dörren och låta F gå ut. Han älskar det. Vi älskar vårt liv i Stockholm och samtidigt känns det så oerhört illa att vi säkert aldrig kommer ha råd med ett hus här. Jag vill ha gräsmatta.