allt är verkligen inte nattsvart.

I efterhand hade det varit kul att ha lite mer dokumenterat av de första veckorna. Tänker att så som Schmarro gjort hade varit perfekt, lagom frekvens och lagom detaljerat. Men det är ju inget jag kan ändra på nu, samt att jag måste vara lite realistisk: jag har mått så dåligt den första tiden. Det har inte varit roligt, varken fysiskt eller psykiskt. Men som det blivit bättre, och så som jag kan få lyckorus nuförtiden. Som igår när jag var på Djurgården med T och vi promenerade och satt i solen och jag inser att precis det vi gjorde är liksom det som jag ska göra nu, tillsammans med världens finaste unge. Det är bara lättare att skriva när det varit och är jobbigt eller tufft. Plus att jag inte velat eller kunnat skriva allt som hänt och hur jag mått, det ger ångestkänslor bara av att tänka på att vräka ut det här. För så känns det just nu, som vräk. Det är det ju inte, men känslan. När jag kommer över den kanske jag skriver ner allt, för det vore kul (eh, konstigt ord i sammanhanget) att ha i framtiden.