dags att ta en dusch.
Igår utnyttjade jag mitt andra presentkort och blev sminkad av någon som faktiskt kan. Det kändes bra att vara extra snygg när jag träffade sju eller åtta som jag aldrig sett förr. En hade jag träffat innan. Ett par har jag läst länge. Några har jag nyligen börjat läsa mer regelbundet. Någon kikar jag hos då och då, och en blev en helt ny bekantskap. Det kändes som miljoner av ny inspiration tillsammans med prestationsångest om att min jävla blogg är skittråkig i jämförelse med alla andra. Saknaden av tid att skriva blev mer påtaglig än någonsin när alla andra som skriver så mycket bra så ofta blev samlade i en enda liten etta på femte våningen. Saknade att jag aldrig rökt, eller inte ens känner sug efter en festcigg längre. För balkongen var egentligen ett tak och tillsammans med utsikten över takåsarna var det som i ett tidskriftsreportage. Jag lyssnade och pratade osammanhängande och var fascinerad av att alla var så coola, smarta, häftiga, roliga och inte som jag. Åkte hem först. Tänkte på morgondagen. Var klok och vuxen och tråkig. Men idag kunde jag låtsas som att bakfyllan inte fanns när världens finaste unge kom på besök. Han kräktes ner sig själv, sin pappa och mig. Tjugo gånger, ungefär. Precis lämpligt dagen efter jellyshots, öl och öl och öl och öl och ett par rejäla groggar. Nu dunkar pannan. Jag luktar härsken bröstmjölk och undrar varför jag har den här bloggen. Varför jag skrivit någonstans på nätet i snart tio år. För det finns inget mål, och det skulle vara så mycket enklare om jag hade ett mål. Att bli publicerad. Att få en sjukt välbesökt blogg. Att skriva hittepå. Men jag har inget mål. Det känns så inåthelvete frustrerande emellanåt. Jag vill ha en egen laptop, ett eget skrivhörn, ett mål att nå, tid att skriva. Mod att skriva mer utan att oroa mig för hur den som känner mig och läser uppfattar det och i förlängningen mig. Eller den som inte känner mig. För just nu är det här inte speciellt spännande. Men jag kommer ändå aldrig kunna sluta. Ni får hålla ut och hoppas på bättre tider.
13 kommentarer:
din blogg är allt annat än skittråkig. Inte heller i jämförelse med andra! Jag lovar.
tack fina. men du vet hur det är. ibland blir man bara så jävla trött på sig själv.
Jag förbannar min mage och mitt huvud för att jag inte kunde vara med igår, när jag ändå hade fått äran att komma dit! GRR.
Och jag håller med Torgnysdotter; din blogg är verkligen inte tråkig! Däremot om jag hade varit där, hade det nog snarare varit jag som suttit med ett liknande inlägg i min blogg idag (fast ett tråkigt inlägg isåfall, hehe)
Trams! Du var kanonfin, rolig, och inte alls tråkig! Jättekul att ha dig där och jag hoppas att du uppskattade sms-uppdateringen! ;)
annaluna: tack. det var synd att du inte kunde komma, det var en himlarns trevlig kväll.
jenny: du är snäll, men jag är för tillfället bara så slutkörd och trött på mig själv, som man blir emellanåt. det var SÅ roligt iaf, och jag älskade uppdateringen :) taxiresan hem blev mycket roligare, haha.
Jag ångrade också att jag inte ens feströker, med det taket. Eller egentligen kanske jag ångrar att jag inte hakade och bara rökhängde ändå. Det verkade fint därute.
Och du var då inte det minsta tråkig, tok då! Det var jättefint att träffas.
lsm: ja, varför gick man inte bara ut? det var verkligen superfint att träffa alla. vi får köra en reunion när tiden passar för alla inblandade.
men! när DU säger att du är skittråkig och är trött på dig själv blir JAG alldeles panikslagen. du verkar ju helt grym! snälla säg inte så, tänk på oss andra... hoppas det blir fler festtillfällen, hade gärna velat se er. kraaaam
Christina: Ni är så söta och snälla mot mig! Får ju nästan dåligt samvete. Jag menar bara – ibland gillar man inte sig själv, eller hur man uttrycker sig eller beter sig bland andra människor. Nästa dag kanske man tycker att man är bäst i världen igen. Det har ju egentligen inte så mycket med hur det ser ut i verkligheten, utan en känsla. Typ som att känna sig tjock vs att vara tjock. Och det var synd att du inte kunde följa med, men jag hoppas på uppföljning!
klart man jämförelsenojar, men det lägger sig. alla bloggvänner är ju så bekräftande och stärkande att det går över :) takterrassen var amazing!
Så där tror jag alla tänker. Jag till exempel. Jag tycker att jag är dålig i och med att jag alltid skriver i stundens ingivelse. Funderar inte på blogginlägg på förhand, skriver dem inte i word eller liknande. Vilket innebär grammatiska fel, ogenomtänkta inlägg och extremt varierad kvalitet.
Men vet du. Jag tycker att det känns rätt okej ändå. Intalar mig själv att det bara är jag som bryr mig. De som läser mig gör det för att de vill, och tycker de att det är urdåligt skulle de knappast läsa.
Och du behöver inte vara orolig. Du skriver skitbra. Engagerande och smart.
Ha ingen ångest!
panso: precis. ni är så snälla att jag nästan blir generad :) samtidigt som jag känner att jag behövde noja lite - nu känner jag mig plötsligt mkt mer motiverad att skriva igen.
matilda: tack! ja, jag brukar vara duktig på att intala mig själv sådär också. men som jag skrev här till panso, ibland behöver man ju fundera lite. och det gäller lite allmänt också - jag vill skriva men vet inte vad.
jag fattar och är precis likadan själv. sådär håller man på mer eller mindre för jämnan, i olika skalor på olika nivåer. det är iaf skönt att inte vara fjorton längre!
Skicka en kommentar