onsdag, februari 28, 2007

alternativa medier.

Alternativa medier (5p)
Mediesamhället utvecklas kontinuerligt och nya tekniker, former och genrer för kommunikation dyker ständigt upp. Inte sällan sker den här utvecklingen utanför de etablerade massmedieinstitutionerna: i politiska gräsrots- och aktivistgrupper; inom kulturella underground- eller avantgardesammanhang; eller bland människor som är tidiga att ta till sig och förstå ny medieteknik och experimentera med dess uttryck. Exempel på alternativa medier kan vara fanzines och undergroundpress; piratradio och videoaktivism; bloggar och aktivistjournalistik på nätet.
På senare tid har medieforskningen på allvar fått upp ögonen för, och framförallt utvecklat en begreppsapparat för att studera och förstå, den här typen av mediala uttryck. Både i dess roll för kommunikation bland sociala rörelser och proteströrelser och dess funktion för kulturella och motkulturella strömningar.

Den här specialiseringen syftar till att ge teoretiska och historiska perspektiv på alternativa medier utifrån idéer om alternativa offentligheter, kulturellt motstånd och medieteknisk aktivism. Utifrån centrala texter och empiriska erfarenheter försöker vi i seminarierna komma underfund med vad som är ”alternativt” med alternativa medier, hur de uppstår och används och vad de fyller för funktion i (medie)samhället.

Började ny kurs idag. Vi fick välja specialisering själva och det här kändes rätt självklart. Specialiseringen Tabloider och sensationsjournalistik utgick och känns dessutom uttjatad. Medier och postkolonial teori känns också som att det redan har berörts ganska duktig i tidigare kurser. Fast det är säkert intressant det också, Alternativa medier verkar bara mer intressant. Läraren är också en av mina favoriter, och skulle världen vara lite bättre så vi fick välja handledare till uppsatsen skulle det bli han. Nu går det bara att hoppas på det bästa.

tisdag, februari 27, 2007

hjärta hyresrätt.

Jag var nästan först på kontoret imorse och gick nästan sist. Nio och en halv timme försvann och tröttheten som alltid annars slår till vid 15-tiden kom aldrig. Kände mig oförskämt pigg när jag gick hem med tunga kassar och Tv on the radio i öronen. Piggheten satt i tills det ringde på dörren. Konsekvenserna av att jag öppnade var att jag höll på att bränna upp smöret i stekpannan, blev kall om fötterna eftersom jag bara hann ta av mig strumporna och inte sätta på mig nya och en ofantlig trötthet både psykiskt och fysiskt.

Jag orkar inte bry mig. Kan man säga så? Att man inte orkar bry sig längre? För snart två år sedan sa jag ja till att vara suppleant vilket skulle betyda ett par tre möten om året och inte så mycket mer. På något sätt blev det möten mycket oftare än så, fritid och jobbtid och pluggtid som försvinner på att tjafsa med hantverkare och grannar, samt att den förra sekreteraren nu självmant utsett mig till hennes efterträdare. Hennes första reaktion när jag sa att jag skulle flytta var Åhnej, då får jag börja skriva protokoll igen.

Kan inte två månader gå fort? Snälla? Jag orkar inte med grannar som ringer på dörren och ber mig fixa värmen och skruva ner ventilationen samtidigt som de framför att de andra grannarna hälsar så gott att de har precis det motsatta problemet så kan man göra tvärtom där? Det ena lär inte gå och inte det andra heller och då är det jag som får bära alla huvuden och få fler mail och fler påringningar på dörren. Jag orkar inte.

Ibland undrar jag om det skulle vara okej att som hejdå-nu-flyttar-jag-hälsning lägga en lapp i brevlådorna till grannarna med information som de inte verkar veta om. Som att Det kan vara bra att släcka kökslampan ibland, typ nattetid. Som att När du varit på toaletten är det trevligt om du tvättar händerna efteråt. Som att Det hörs så inihelvete mycket när du går med klackar runt runt runt i lägenheten klockan 07 på morgonen. Som att Om jag la en lapp i din brevlåda sist lamporna i trappuppgången behövde bytas om att det faktiskt är din arbetsuppgift så betyder det att det fortfarande är din arbetsuppgift när lamporna behöver bytas nästa gång också. Som att Jag är inte din jävla hyresvärd. Som att Det är fånigt att låtsas som att du inte ser dina grannar så fort du lämnat huset. Som att Så många andra grejer, men jag lär aldrig göra det.

Lägenhetsjäveln, som nuförtiden ger mig ångest samtidigt som det är mitt Hem, är ju inte ens min. Hyreskontrakt om två månader. Hyreskontrakt. Ljuv musik. Jag längtar.

söndag, februari 25, 2007

tretton blir sexton.

Jag har fått tre nya att lägga till de andra tretton. Nu lär jag bara öka min lästakt ännu mer så jag hinner med att läsa. De nya består av Pelé, Extremt högt & otroligt nära samt Jag är allt du drömt. Tror att det är fina böcker, allihopa, eftersom givaren har god smak.

Samtidigt som jag lämnade in i hemtentan i fredags slog någon mig i huvudet och det kändes som att jag var på väg att sjukna om. Avstod kvällens ölande till förmån för soffan, vilket jag trodde hjälpte. Igår mådde jag därför bättre, men efter lite socialt umgänge och vernissage så var jag lika slut igen. Repade mig dock efter någon timmes vilande och orkade med att se både Nio Liv och Kramer vs Kramer. Mycket fina filmer båda två. Idag mår jag aningens bättre igen, men istället så känns det som att en lastbil kört över min rygg. Att sviterna av influensa kan kännas i flera veckor efteråt råder det iaf inga tvivel om längre.

Så fick jag beskedet att tomten är död. Det kommer aldrig att finnas någon annan jultomte än du.
Vila i frid.

torsdag, februari 22, 2007

farfar var kung.

Det var ju aldrig av elakhet som mamma och pappa sa åt mig att inte gå barfota i gräset. Om jag ändå envisades med att ta av mig strumpor och skor var det absolut nödvändigt att kika på varje liten vitklöverblomma för att se så det inte satt något orangeasvart på dem först. Anledningen går tillbaka till farfar, så det är kanske honom jag ska skylla på. Farfar var kung. Bikung. Han hade så mycket bin och så mycket kunskap att de gamla fotoalbumen visar busslaster med folk som kom för att kika på de små jävlarna. Farfar har jag dock aldrig träffat. Men jag vet att han var jättelång och flintskallig och hade dasslock till händer och jättenäsa. Pappa blev aldrig kung även fast han var kronprinsen. Han fortsatte i den mindre skalan, och de var det som saboterade grejen att vara barfota. Jag hjälpte till ibland. När honung skulle slungas så måste någon ta bort vaxet som täcker igen hålet där bina stoppat in honungen. Det var mitt jobb. Sen slungas honungen ut i en stor slunga och det går till precis som det låter. Den slungas. Fast jag har aldrig tyckt så mycket om honung. Antagligen för att tillgången var obegränsad. Precis som med den hemgjorda saften. Men mina besserwissertendenser kan vara väldigt tydliga gällande just det här ämnet. Att det vanliga tycks vara att tro att bin, getingar, humlor och flugor som ser ut som getingar är samma sak. Att de bits!? Jag tycker getingar är otrevliga, men det är knappast farliga i jämförelse med bin. Det är sånt man vet när ens farfar var kung. Bina är borta helt nu, efter en sakta nedgång och ett avgörande beslut av pappa förra året. Kvar står bara de gamla kuporna och ger färg åt ögat. Men jag tycker fortfarande inte om att gå barfota, och jag lär nog aldrig göra det heller.

en av tretton.

Alldeles för mycket att göra, och influensa, innebär att jag inte hinner läsa i den takt jag vill. Men Capotes In Cold Blood är avklarad nu. Såg filmen innan jag började läsa boken, och helheten med film och bok tillsammans är ball. Boken är väl knappast ett skönlitterärt mästerverk, däremot så gillar jag reportagelitteratur/dokumentärromaner. In Cold Blood var ju dessutom startskottet på new journalism och det gör det hela ännu häftigare. Någon som läst Breakfast at Tiffany's?

onsdag, februari 21, 2007

jag blir yr.

Metodbegrepet kan fungere som en trojansk hest kvorigjennom den empiristiske målelogikk som preger deler av den samfunnsvitenskapelige forskningen, vil kolonialisere og marginalisere humanistiske (og målkritiske) perspektiver.
Norska i överflöd och den som vanligt obligatoriska engelska litteraturen. Jag skriver på svenska och hittar inte orden och har därför inte skrivit alls. Än. Men jag har hela hemtentan i huvudet. Har tänkt den. Jag är bra på att tänka. Det är drygt 48h kvar innan jag ska lämna in den, skriven. Eftersom jag aldrig misslyckas så lär jag hinna. Blir alltid förvånad över mig själv, det fungerar ju. Min hjärna fungerar ju. Nu ska jag bara hitta orden. De rätta orden. Ätit upp resterna av korv stroganoffen. Korv stroganoff är tacksam mat att värma i micron, inte som fiskpinnar och potatismos. Skickat iväg ett mail med innehållet Tack, men nejtack, inte just nu om jobberbjudandet som kom igår samtidigt som jag satt i möte om det andra jobberbjudandet som jag sa ja till. Allt är inom den bransch jag utbildar mig till, och mina klasskompisar sliter sitt hår i förtvivlan över vad de ska ta sig till när de är färdigutbildade. Jag tackar redan nej till jobb som passar perfekt. För jag hinner inte. Måste bli färdig med skolan. Men det svider lite, det gör det. Hur vet jag att jag väljer rätt? Det finns så många klyschiga svar på den frågan. Jag brukar välja rätt, på samma sätt som att jag aldrig misslyckas. Men en dag kommer jag att misslyckas. En dag kommer jag att välja fel. Det är bara att hoppas att jag inte gör det just nu, inte den här gången. En annan gång.

måndag, februari 19, 2007

phantom limb.



Varje gång jag kickar igång itunes eller ipoden så kan jag inte låta bli att klicka fram The Shins nya Wincing The Night Away. Och den är lika bra varje gång, till och med lite bättre. Det är inte alltid det är så. Om skivan är bra direkt så blir den lite bättre en stund och sen bara sämre. Det är synd. Fast det är ju också därför såna här skivor blir så fantastiska. Det bara växer, hela tiden.

Hemtentor brukar påverka inläggsantalet och jag känner redan av effekten. Ni är välkomna att göra detsamma så jag får något att läsa om dagarna. För den nyfikne kan jag berätta att jag nyss haft mitt första lilla panikutbrott. Jag vet inte vad jag hatar mest, att jag vill kunna allt för att vara på den säkra sidan eller att jag intalar mig själv att jag måste kunna allt för att vara på den säkra sidan.

nu har jag äntligen sett.

Ungefär en vecka före den sagda sverigepremiären så spottade Astoria ur sig att de skulle visa Children of Men. Som jag längtat! Men så blev jag ganska sjuk och bio var inte riktigt att tänka på, tills igår. Jag köpte äckligt godis men lyckades hålla mig från att hosta sönder lungorna (rösten är redan förstörd) och störa alla andra. Hade antagligen för stora förväntningar på filmen, för den var inte sådär wow-bra som jag kanske hade hoppats. Fast det var bra, jag gillade att de två timmarna gick skitfort, att man inte visste vad som skulle hända härnäst och att den var grymt snyggt gjord. Så jag gillade det ju, mycket. Ibland, eller ofta, har jag dock förväntningarna att filmerna ska trycka mig bakåt i stolen och tatuera in minnet av den i hjärnan lite väl mycket. Det är få filmer som gör det, och framförallt inte de filmerna som man gått och väntat på länge. Så störde jag mig något på att så mycket detaljer kändes kopierade från 1984. Men jag tycker ni ska se den ändå, för nu tänker jag vara tjatig och säga att den ju var bra. Faktiskt.

söndag, februari 18, 2007

vad jag ska göra en vecka framåt.

Hemtentamen Vetenskapsteori. I examinationen ingår att du skall formulera och utifrån kurslitteraturen (böckerna och kompendietexterna) diskutera ett vetenskapligt problem; alltså en aspekt av ett område inom medie- och kommunikationsvetenskapen som du själv skulle vilja undersöka. Du får själv välja vilken del av kommunikationsprocessen området skall beröra – produktion, innehåll/text eller reception/användning. Exempel på möjliga områden att studera är; tittande på våldsfilm, principer för nyhetsvärdering eller medial representation, men välj gärna ett annat problem som intresserar just dig.
Området, och möjliga sätt att utforska det, skall belysas utifrån olika vetenskapsteoretiska förhållningssätt. Anta både ett positivistiskt och ett hermeneutiskt perspektiv och diskutera ditt problemområde utifrån dessa. Ta din utgångspunkt, i båda fallen, i följande frågor: Vad är viktigt att veta? Vad är möjligt att veta? Vilken typ av kunskap värderas? Hur bör jag närma mig mitt forskningsobjekt för att nå fram till denna kunskap? Vilken typ av frågor är möjliga att ställa? Vilka svar (möjliga resultat) kan dessa frågor ge svar på? Diskutera svaren på frågorna utifrån de vetenskapsteoretiska perspektiven.

fredag, februari 16, 2007

en sväng rosa till.

Det är ganska ofta som folk hittar till min blogg genom att googla på rosa datorväska. Då hamnar de här, vilket är lite roligt sådär. Varför man vill ha en rosa datorväska? Det är fult. Och apropå rosa så förstår jag inte heller varför Feministiskt Initativ har rosa som sin profilfärg. Det måste ju vara ironi? Om det finns någon förklaring till detta eller om det diskuterats någonstans får ni gärna tipsa mig. För jag vill veta.

en vecka försvann.

Det tog tre timmar att gå från en kittling i halsen till full frossa under täcket med alla kläder på. Sen försvann en vecka, antagligen ett par kilon, och all ork. När jag tyckte jag var ganska pigg och frisk visade termometern 38,8 grader. Det är underligt hur fort tiden går bara för att världen är suddig. Men K har varit en perfekt sjuksyster som gett mig kärlek och matat mig med allt jag velat ha. Saltlakrits. Häromdagen skedde den stora förflyttningen från Lidingö till min kalla lägenhet, och jag har sällan känt mig så folkskygg. Idag tog jag mig till skolan med samma folkskygga känsla i bagaget. Men friskheten närmar sig, och det känns bra. Jag är dock livrädd för att sjukna om. Vi fick en hemtenta idag också. Det känns inte så passande.

torsdag, februari 15, 2007

influensa är ju kul.

torsdag, februari 08, 2007

visdomstand.

Jag förstår verkligen hur valpar och småbarn som gnager på saker på grund av tandköttskliande känner sig. Nu går jag och äter en sko.

tisdag, februari 06, 2007

flat stanley.

I dagarna är det fyra år sen vi fick besök av Flat Stanley. L hade berättat att han anlänt till henne någon dag tidigare, men att hon hemskt gärna ville att han spenderade en dag med oss. Självklart sa vi. Innan Stanley kom till oss hade han varit i Skåne, Danmark och New York. En riktig globetrotter. Och det var ju det som var tanken när hans mamma, åttaårige Jennifer från Kalifornien, postade honom. Han hade med sig en dagbok och ett fotoalbum som visade hans resa hittills. Vi tog väl hand om Stanley den dagen och han följde oss vad vi än gjorde. Tittade på utsikten över Stockholm, spelade yatzy och jobbade. Han fick till och med låna ett eget bord med dator, telefon och jobbpapper. Stanley var nöjd, det märktes. På lappen som följde med dagboken och fotoalbumet var det en hälsning från hans mamma. Stanley måste vara tillbaka hos mig senast i april! Men en resa till måste han hinna med. Vi fotograferade, skrev i hans dagbok och gjorde honom klar för avfärd. Ett vadderat kuvert köptes och han postades återigen. Vi vinkade hejdå och hoppades att fängelsedirektören på Kumlabunkern skulle bli glad över att se Flat Stanley. Om han blev det eller inte fick vi aldrig reda på. Vi försökte både maila och ringa, men ingen ville ge oss besked. Inte ens om han kommit fram ordentligt. Men jag hoppas än idag att han fick sig en rundtur bland banditerna i fängelset och att fina fina Flat Stanley hittade hem till sin mamma i tid.

måndag, februari 05, 2007

mediebrus.

Igår frågade jag K om vi skulle strunta i kabeltv när vi flyttar. Vi säger ändå att vi måste se mindre på tv och påpekar hela tiden hur bra SVT är och varför ser vi inte mer på det istället för allt strunt? K sa ja och var helt med mig. Jag hoppas vi inte faller för frestelsen utan står ut till minst september. För då blir det mörkt igen. Kanske i oktober, med tanke på årstidsförskjutningarna. Eller november. Men för säkerhetsskull säger vi september, till att börja med. Man kan ju göra så mycket annat än att bara slötitta på dokumentärer på reklamkanaler som knappt borde få kallas dokumentärer för att de är så dåliga. Så idag stängde jag av tvn. La mig i soffan och läste nya numret av Offside med te och vetevärmare. Till och med utan musik. Mamma, som helst byter kanal så fort det är sport på tv eller radio, brukar bläddra i Offside. Hon tycker den verkar väldigt intressant, om man gillar fotboll. Och så bläddrar hon lite till varje gång hon är här. K bläddrar och säger att den är så snygg, så snygg. Tänk om samma typ av reportage och journalistisk som finns i Offside skulle finnas i större utsträckning i andra tryckta medier? Tidskrifter är bra. Därför använde jag mig av det fin-fina erbjudande på Kulturchock och klickade i ett gratisnummer av Bon. Jag har aldrig läst Bon. Lika anti jag varit den finkultur jag omedvetet prackats på under min uppväxt, och som jag först nu börjar uppskatta igen, kan jag vara anti populärkulturen. Plus att jag är en vanemänniska. Vad det nu har med saken att göra. Men efter Offside så nyttjade jag mina sista månader med reklamkanaler och såg på två timmar CSI. Nu är jag så trött att jag nästan är full.

söndag, februari 04, 2007

öva balansen.

Nu har jag vilat upp mig en hel helg. Det var evigheter sen sist. Inte en droppe alkohol, minst ett kilo godis, massor med mat, inte stiga upp före 11.30, många filmer sent på natten, många sidor lästa i icke-skolbok och flottigt hår. Jag längtar till att jobba imorgon, att ta tag i veckans pluggande på tisdag, fixa alla smågrejer som behövs och framförallt skriva allt det där jag borde och vill skriva. Både här och där och för ingen annan. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag, med all min uppsamlade energi, jobba arslet av mig imorgon på jobbet och sen vara dödstrött och stressfylld resten av veckan. Jag måste lära mig att balansera. Det är svårt.

torsdag, februari 01, 2007

som jag längtar.

När jag var fyra dog min morfar. Minns det knappt, mer än att jag var arg för att jag inte fick gå på begravningen. Mitt enda minne jag har av morfar är när vi åt kokt korv med bröd i tv-rummet i deras villa. Morfar hade jättemycket vitt skägg och soffan var mörkbrun.

På lågstadiet var min klass på konsert i Västerås. Mamma och pappa hämtade mig där och vi åkte till Upplands Väsby. Farbror Gösta hade dött och nu var det begravning. Det var kallt. Farbror Gösta var pappas morbror Gösta. Han var författare och världens snällaste. Han gjorde alltid så det regnade femkronor från himlen. En gång var det fler än fem stycken femmor på samma gång. Dagen efter fick jag berätta för klassen varför jag inte åkte buss hem med de andra. Jag sa att jag hade haft gråten i halsen. Det lät vuxet och töntigt och tillgjort.

Pappa låg fortfarande i sängen när telefonen ringde och mamma hade inte kommit hem från mormor än. Min moster ville prata med pappa. Mormor var död nu. Det hände strax efter att mamma hade åkt från henne den dagen. Den dagen var en söndag och på begravningen grät jag så förtvivlat att hela kyrkan ekade när jag snörvlade. Mamma kramade mig och pekade sen ut de som stod på grusgången utanför som mina kusiner. Jag kände inte igen dem och skulle inte göra det idag heller. Det var ju min mormor, min mormor med kritvitt hår och stor kroknäsa och snällhet överallt. Mormor fick en minneslund istället för en gravsten.

Året efter var det fotbolls-VM i USA och värmebölja. Mina kaniner var nära att dö av hettan. Farmor dog, men inte av den anledningen. Jag grät aldrig. Farmor var inte alltid så snäll. Men farmor är farmor och jag saknar hennes torkade äppelskivor i källaren, hennes eterneller i trädgården och hennes fula trädgårdsmöbler. Framförallt saknar jag den gula färgen på hennes hus mittemot vårat. Min farbror målade det rött.

En augustimorgon bad mamma mig att sätta mig ner, innan jag ens hunnit ner för trappan. Min brors flickväns bror hade kört ihjäl sig. Han var 21 år gammal och hade krockat med en lastbil. Allt hade brunnit upp. Allt. Pappa vankade av och an i hallen och det är första och enda gången jag sett min pappa gråta. Solen sken på begravningen. Två rader med killar från lumpen fanns i kyrkan. De satt alla med nedböjda huvuden och sa ingenting.

Vi spelade spel hemma hos Sofie den där sommaren mellan ettan och tvåan i gymnasiet. En av våra vänner frågade om vi hört att Carro från stallet dött. Vi hade badat med henne bara ett par dagar innan, så hon kunde väl inte vara död? Vi försökte ringa till Carro, men hennes pappa svarade och sa att det var sant. Hon var död. Hon hade köpt nya underkläder och sminkat sig fint och tagit tabletter. Carro som var min moppekompis i stallet. Hennes var trimmad, inte min. Jag undrar fortfarande varför vi satte oss och fortsatte spela spel efteråt.

Det hade varit den bästa midsommaraftonen i hela mitt liv. Jag dammsög i ett av rummen på Alex landställe när mobilen ringde. Elin sa att något hemskt hade hänt och det tog henne en evighet att komma fram till det hemska. I den där farliga kurvan vid mina föräldrar hade de aldrig svängt utan kört rakt in i trädet. Det var över direkt. Det stod på löpsedlarna sen, att två unga män dödskraschade i midsommartrafiken. Barken på trädet som tog deras liv är fortfarande avskalad. Jacob fyllde 20 den dagen. Två dagar senare skulle han och Anders ha åkt utomlands. De kom aldrig iväg. På begravningen var det nästan lika många rosor på varje kista som kistorna var höga.

Och alla de andra. Den tuffa killen i högstadiet som blev överkörd av tåget. Brorsans bästa tjejkompis som blev överkörd av en bil. Prästen som blev rånmördad i Afrika. Gasexplosionen som dödade pappas syssling och hans barn. Snälla gubben i ruckliga huset som fick ligga död på soffan i en vecka innan någon hittade honom. Granntanten som blev ihjälklämd av sin egen traktor eftersom hon glömt att lägga i handbromsen. Min barndomsväns mamma som sökte läkarhjälp för lunginflammation och dog dagen efter. Killarnas som alltid låtsades vara så tuffa i gymnasiet som hoppade på en killes bröstkorg och huvud så han dog. Tjejen som jag var rädd för i nio års tid i grundskolan som hade ihjäl en annan tjej med kniv. Sonen till min mammas bästa vän vars hjärta en dag helt enkelt slutade slå när han satt och tittade på tv.

När jag var sex år var jag på bröllop. Det var på gränsen till Norge och det var svinkallt. Vi hyrde en stuga där jag glömde min nyinköpa hatt jag skulle ha på mig. Den var vit med ett rosa band. När vi upptäckte att jag glömt den hann vi inte vända.

I år är vi bjudna på två bröllop. Fast det är mer än ett halvår kvar tills det första är jag överlycklig. Jag kommer få köpa kläder att ha på mig till ett bröllop. Köpa present. Förundras över hur vackra brudparen kommer att vara. Och äntligen kommer jag få uppleva det som ska vara lyckligt.
Som jag har längtat.

Som jag längtar.