men varför bytte han gitarr hela tiden?
Ian Brown stegade karaktäristiskt runt på scen, sjöng, tog min hand tre gånger, kallade kaxig bajennisse i publiken för idiot och kvällen var magi. Då hette stället Mondo och drinkarna kostade 94 spänn. I förrgår var det två och ett halvt år plus tjugo kronor senare och ett nytt band. Editors. Vi såg ingenting av de två förbanden men fick istället två öl, en latte, en cola och trevligt sällskap i ett par timmar. Sen small det. Rösten färdades längst ner från magen via en spikrak autobahn klart och kraftfullt rakt ut i den fullsmockade lokalen. Herrejävlar. Jag hann knappt andas mellan låtarna. Fort och klart och så bra att det nästan snuddade vid gränsen för det-var-riktigt-jävla-bra-men-det-lät-som-på-skivan-spelning. En sån som glöms bort. Så kom det nuförtiden obligatoriska extranumret. Sångaren slutade krama sig själv och luften och kramade istället scenen och allt som fanns där och framför. Överallt och ingenstans i tre fantastiskt låtar blev till en ny sorts magi. Om det funnits en gnutta mer av det under hela spelningen, och om det funnits tre personer i garderoben istället för två, då skulle hela kvällen kunnat bli minne för livet i sann mr Stone Roses-anda. Men det går att leva bra länge på en timmes magi också.
Foto: Rockfoto
2 kommentarer:
Just fan! Kommer du ihåg vad förbanden hette, även om ni missade dem? I Hamburg hade de med sig ett band som hette the Boxer Rebellion och de lät riktigt bra! Gjorde en mental notering om att jag skulle kolla upp dem mer när jag kom hem, men det hade jag glömt.
Han kanske hade gitarrerna stämda i olika tonarter?
ja, det första var det bandet! hörde av andra bekanta i lokalen (vi satt i en bar i rummet bredvid) att det tydligen var ganska bra. får lyssna in mig på det ngnstans.
det har du kanske rätt i. jag har ingen aning. det var lite störande bara.
Skicka en kommentar