torsdag, april 26, 2007

en självbiografi i realtid. (januari 2007)

När jag letade bland fotografierna på mig som barn hittade jag det slitna Hem & Skola-bladet. Det låg tillsammans med fotografier från skolavslutningen i trean. Berättelsen om kapsylen som försvann var kortare än jag mindes, precis på samma sätt som att saker i din omgivning blir mindre ju äldre du själv blir. Först tvekade jag om jag skulle våga läsa. Ville helst undvika att i efterhand få reda på hur jag gjort bort mig som nioåring för hela skolan genom att bli publicerad med en fjantig liten berättelse i det sexsidiga informationsbladet. Var också rädd för att inse det jag alltid fasat för, att jag haft en illusion om att jag kan skriva när jag i själva verket bara härmar andra eller låtsas kunna använda pennan. Men jag läste. Jag såg formuleringarna, formen och likheterna. Herregud, det var ju jag som skrivit det här och det syntes så tydligt!

Efter att jag hittat berättelsen föll mycket på plats. Jag berättade för min mamma om fyndet och hon nickade instämmande och sa att jag alltid varit så duktig på att skriva. Det hade jag aldrig förstått själv, även om önskan alltid funnits där. Min favoritsysselsättning när jag var liten var nämligen att göra tidningar, skriva med snygga pennor, utveckla min handstil, tänka ut nya formuleringar och självklart brevvänner. Jag skrev så jag fick problem med både axlar och rygg. Höll för krampaktigt i pennan. Men jag tog ju aldrig skrivandet på allvar, vågade inte. Istället gjorde jag mitt skrivande näst intill hemligt. Förutom vissa undantag, som Hem & Skola-berättelsen. Annars så visade jag inte för någon utomstående.
Istället förundrades jag mycket över hur författare kunde sätta sig ner och hitta på historier ur tomma intet och förundrades över hur journalister kunde hålla sig till den exakta sanningen. Så är det självklart inte, även om hur det egentligen fungerar i de olika skrivprocesserna gick upp för mig ganska nyligen. Som Augustsson skriver i Lust att skriva Romaner och noveller, ”Det är inte så enkelt som att det å ena sidan finns sanning och å andra sidan lögn eller dikt. Också lögnen kräver ett visst mått av sanning för att fungera.” Men då förstod jag inte. Jag har istället under hela uppväxten hamnat mittemellan då jag varken förstod författarskapet eller journalistiken. Jag utvecklade istället min alldeles egna skrivkramp.

Men skrivande var ju ändå en så stor del av min vardag. Det kändes naturligt och viktigt för mig, jag behövde uttrycka mig i skrift, även om jag inte visste hur jag skulle skriva eller varför. Clod skriver om detta i Skriv – en bok om att skriva. Hon menar att skriften är ett av de viktigaste behoven och sätten vi har att meddela oss med omvärlden. Därför är det också nödvändigt att skriva, eftersom skriften blir ”en känsla som skall föras vidare, en glädje som ska delas, en erfarenhet som ska länkas samman med andra erfarenheter och utmynna i ett budskap, en förbannelse, ett besked eller en upplysning.” Bech-Karlsen är inne på samma tankegångar i Jag skriver, alltså är jag. Han menar att ”Utan att berätta kan vi inte meddela oss om det som är viktigt i livet”. Det kopplar han sen ihop med hur viktigt det är att ha någon som läser, en mottagare. ”Livserfarenhet kan inte sättas på formel eller uttryckas i ett exakt språk. Därför är det farligt när våra berättelser möts med förtryck. Det är farligt därför att berättelsen är öppen och tillitsfull. Den förutsätter någon som lyssnar och tar emot”.

Kanske är det i dessa resonemang jag kan finna orsaken till min skrivkramp. Jag ville inte visa vad jag skrev eftersom jag så tydligt hängde upp mig på att jag ansåg att jag varken kunde skriva påhittade historier eller sanningen. Samtidigt ville jag ju skriva, behövde skriva eftersom jag tyckte det var viktigt. Och det jag skrev visade vad som var viktigt i mitt liv, och därför ville jag ju visa det jag skrev för någon. Om jag hade haft en mottagare, vågat visa det jag skrev för någon, kanske jag hade vågat skriva mer och vågat visa mer. Men det blev istället ett slags moment 22. Jag höll mig istället till brevväxlandet i första hand. Där hade jag en tydlig läsare och där kunde jag hålla mig till min sanning.

Idag, något år efter att jag hittade berättelsen om kapsylerna, går jag en kurs i kreativt skrivande som fått mig att inse att författare inte bara hittar på historier tagna ur luften. Mina egna kunskaper i snart 60 högskolepoäng medie- och kommunikationsvetenskap, tillsammans med en skvätt livserfarenhet, gör att jag vet att journalister inte skriver sanningen. Jag skriver inte heller brev längre. Istället vänder jag mig mycket till möjligheterna på internet. Att skriva på nätet ansågs länge vara något lite fulare och mindre seriöst än annat skrivande, men idag verkar dess genomslagskraft ha börjat nå ut. Precis som Augustsson skriver så är internet ”…en publiceringsform som kommit för att stanna, med en oanad grad av frihet.” En av dessa friheter återfinns i det som kallas blogg, vilket även hjälpt till att ge skrivande på nätet upprättelse.

Blogg är den svenska formen av det engelska ordet blog som i sin tur är en förkortning av weblogg (web + logg). Idag har de flesta läst en blogg eller åtminstone hört talas om fenomenet. Det talas om över 50 miljoner bloggar i världen, och siffran ökar med största sannolikhet var dag. Jag anser att det är den enkla tekniken bakom bloggen och det jag kallar dokusåpatrenden, önskan från alla att synas, som har hjälpt bloggen att ta ett jättekliv rakt in i våra liv. Idag får bloggen mycket uppmärksamhet, och medierna och företagsvärlden (främst reklam- och PR-byråer) har fått upp ögonen för hur stor påverkan bloggen och de som bloggar har. Det anordnades exempelvis ett seminarium den 5 december 2006 på Allmänna Galleriet om just ämnet bloggar. Arrangörer var PR-byrån Mahir och medietidningen Dagens Media. Men även om vi idag pratar om bloggar som ett generellt fenomen, är det inte alla bloggar som till största del diskuteras, vare sig på seminariet eller i medierna.

Det är istället temabloggarna, bloggarna med en speciell nisch, ett ämne eller tema som hela tiden återkommer, som verkar få störst uppmärksamhet. De mest kända temabloggarna är de som håller på med mode. Ett tydligt exempel på vilken påverkan modebloggarna har, och hur de som bloggar själva faktiskt upplever effekterna är 17-åriga Sigrid. Har vid ett par tillfällen läst hennes blogg
. Enligt en artikel i Dagens Handel har hon upp till 25 000 besökare i veckan. Hon och hennes moderåd är väldigt uppmärksammade, både bland övriga bloggare och den övriga medievärlden. På grund av uppmärksamheten har hon nu en egen spalt i en tidning för unga tjejer. Hon är 17 år och var inte känd innan hon började blogga. Och hon är långt ifrån den ende som bloggat och upplevt det som måste ses som ett slags kändisskap.

Men bloggen är så mycket mer än temabloggarna. Med tanke på bloggens spridning och popularitet måste det finnas fler uppdelningar och indelningar. Det jag tror är den största delen av det generella uttrycket bloggar är de som skriver så kallade dagboksbloggar. Det är mer eller mindre precis vad det låter som, en blogg som behandlar det som händer i bloggarens, personen som skriver bloggen, liv, som en slags dagbok. I tv-programmet Kobra, som visades på SVT den 12 december 2006 var ämnet just bloggar och de som faktiskt kan kallas dagboksbloggare. Det var bland annat en intervju med den person som kallas bloggens grundare i Sverige, Sigge Eklund. Han berättade om hur han alltid skrivit dagbok, i hela sitt liv, och att detta nu överförts på bloggen. Han menade även att det nästan är konstigt att inte alla människor läser bloggar, för alla är väl intresserade av andra människor och deras liv? Jag är beredd att hålla med, till viss del. Hade antagligen varit än mer övertygad om att hans åsikter var rätt om det nu faktiskt var så att de så kallade dagboksbloggarna verkligen var bloggar i dagboksform. Men jag kan inte riktigt sträcka mig så långt. En dagboks största poäng är att det inte finns någon mottagare, ingen att skriva till. Det borde innebära att det inte spelar någon roll vad som skrivs, den som skriver dagbok behöver inte ta hänsyn till något överhuvudtaget. Det behöver faktiskt inte ens vara läsligt. Jag har själv aldrig läst en sån blogg som skulle kunna beskrivas som en ren dagbok. Vissa hävdar att de använder bloggen som dagbok, men är det inte så att de använder den istället för dagbok? En blogg har alltid en mottagare. Med en så tydlig publik till det som skrivs borde risken bli mycket större att mycket sorteras bort och snyggas till innan det publiceras på bloggen, till skillnad från dagboken. Jag menar inte att det därför skulle göra dagboksbloggaren sämre, tvärtom. Texten blir antagligen bättre eftersom det för det mesta är mer genomtänkt. Men det blir snarare något annat än ett dagboksfenomen. Kanske kan det likna självbiografin? På bloggseminariet på Allmänna Galleriet menade en av de medverkande bloggarna, som fanns med som en slags expertpanel, att bloggaren inte är den misslyckade journalisten som många vill hävda. Snarare att bloggen är romandrömmen då det är enklare att skriva och publicera ett par inlägg på sin blogg än att skriva på det som ligger i byrålådan och antagligen aldrig kommer att bli färdigt.

Och jag då, jag som alltid tyckt att skrivande varit så viktigt. Har jag skrivit dagbok som liten och sen gått över till blogg, precis som Sigge Eklund och andra med honom gjort? Nej. Jag skrev ju brev. På samma sätt som jag aldrig förstod hur författare kunde hitta på historier ur ingenting förstod jag inte heller hur de som skrev dagbok kunde skriva utan att tröttna. Jag har försökt, mängden påbörjade dagböcker börjar närma sig gränsen till pinsam. Ibland önskar jag fortfarande att jag hade skrivit dagbok som liten, eller att jag skulle börja skriva dagbok nu. Men det har jag aldrig lyckas med. Minns hur jag som liten frågade mina kompisar om de ville läsa min dagbok när de var hemma hos mig. Lämnade låset på den påbörjade dagboken olåst så mamma kanske kunde tjuvkika om hon ville. Men det var aldrig någon som läste och mitt intresse för att skriva dagbok föll omedelbart. Jag ville och vill ha en läsare, en mottagare. Någon som läser mina ord. Det behöver inte nödvändigtvis vara med en kommentar efter läsandet, det viktigaste är att jag vet att någon läser. Om vi då går tillbaka det Bech-Karlsen skrev, där han kopplade ihop att skrivandet förmedlar det som är viktigt med ett behov av en mottagare, kan det appliceras på min svårighet att skriva dagbok? Det skulle i så fall innebära att jag tagit mitt skrivande på större allvar, och lagt mer vikt vid innebörden av mitt skrivande eftersom jag alltid eftersträvat en mottagare, än de som skrivit dagbok.

Det är antagligen ett uttalande som kan möta stark kritik av de som just skrivit dagbok. De skulle säkerligen, med all rätt, hävda att allvaret i det man skriver inte alltid avspeglar sig i önskan att ha en läsare. Men jag kommer inte att diskutera det här. Istället vill jag återgå till de så kallade dagboksbloggarna, som jag lätt kan ta till mig och även nyttja. Där finns konstant läsare, jag som bloggare bestämmer över innehållet och möjligheten till direkt publicering med direkt respons från läsarna finns. Vi står antagligen inför en ny typ av text, en ny typ av litteratur. För precis som jag tidigare nämnt går det inte att säga att bloggar generellt innehåller en typ av text, utan dagboksbloggare står för något eget, något nytt, likväl som att temabloggarna står för något annat. Men vad är det för slags litteratur, var i kulturen placerar den sig och är en bloggare som skriver dagboksblogg verkligen en författare?

Det finns självklart skillnader i kvalitet på de som skriver, enorma skillnader. Så bara för att man har en dagboksblogg betyder inte det att personen bakom bloggen, bloggaren, är en författare. Däremot kan alla vara ett steg på vägen. Clod skriver att ”För att bli författare måste du ha något att berätta. Du måste ha något på hjärtat och lust och förmåga att skriva ned det: en stämning, en känsla, en handling. Allteftersom du prövar olika språkliga uttryckssätt och jämför dem med andras, kommer ditt eget uttryckssätt att ta form”. Att blogga är att berätta något. Bloggen kan kanske ses som ett steg på vägen, även om vissa bloggare idag ger intryck av att redan vara fullfjädrade författare. Eller så har de via bloggen kommit en sån bit på väg mot kvalitén som behövs för att lyckas? För precis som Clod skriver behövs det övning och jämförelse med andra texter och författare för att bli bättre. Jag kan bara se på mig själv som allra helst inte ens vill kännas vid de första texterna jag la ut på nätet, i det som kallades dagböcker på communities, för över sju år sedan.

Augustsson skriver att den frihet internet innebär inte är helt okomplicerad. Han menar att med publicering på nätet blir det svårt att kontrollera hur många som läser, vilka som läser och hur länge de läser. Samtidigt tror jag idag att tekniken finns för att ta reda på det, om man vill. Däremot är det svårt att uppnå den känslan som ett tryckt papper innebär, eller varför inte en hel bok. Och jag kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om jag buntade ihop det jag skrivit på nätet, det som varken kan klassas som dagbok eller berättelser, för att få en bok. Vad blir det då? Blir det en självbiografi skriven i realtid? En självbiografi i hur jag lyft fram mitt skrivande, hur jag börjat ta det på allvar, hur skrivandet visar hur mitt liv har varit? Skulle någon läsa?

Vill dock inte hävda att en sådan bok skulle vara något nytt, det har ju på sätt och vis gjorts tidigare. Bloggen Konsten att förlora handlade om ett jag, till synes bloggaren själv, som sa sig vara en sportjournalist som var anställd på någon av de två stora kvällstidningarna. Bloggen blev omåttligt populär och omskriven eftersom spekulationerna om vem bloggaren var hördes överallt. Efter ett antal månader visade det sig att bloggens jag var en påhittad karaktär, som ett litterärt experiment. Nu finns boken, med samma namn som bloggen, som baserar sig just på blogginläggen, ute i handeln sedan länge. Men jag undrar om någon läser den, den går ju att läsa på nätet? Och den godkänns säkerligen knappast i finkulturen, utan förpassas om möjligt till den allmänt betraktade sämre populärkulturen. En av företrädarna för den litterära finkulturen, Horace Engdahl, uttalar sig just om hans relation till bloggar i Svenska Dagbladet den 10 december 2006 med orden ”Jag är inte intresserad av den typen av okvalificerad intimitet.” Jag tror inte att kulturen riktigt är redo för bloggen i finrummet ännu, inte ens i bokform. Eller så är den precis på väg att få sitt genombrott även utanför internets näst intill obegränsade väggar. Jag kan nog inte svara på det, vi får vänta och se. Men tanken slår mig som sagt ibland, vad som skulle hända om jag sammanställde min självbiografi skriven i realtid.


Nu är kursen i kreativt skrivande slut. Internet, med bloggen i centrum, kommer att återgå till att bli min huvudsakliga publiceringsform. Men jag har planer på att försöka att även sträcka mig utanför dess gränser. Hur och när återstår att se. Det enda jag vet säkert är att det mina fingrar skriver, vare sig det är med penna eller dator, i framtiden alltid ska ha en mottagare. Annars kan jag inte skriva.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant och bra skrivet. Fint tonläge + tänkvärt

Anonym sa...

Sådär känner jag för fotograferandet.....

Anonym sa...

Det föregående var alltså Sussie

egoistiska egon sa...

sigge: tack! kul att du hittade hit.

sussie: gällande att någon ska se det du fotograferar eller att du vill bunta ihop allt, eller vad menar du mer specifikt?

Daniel Storey sa...

Det här har du funderat igenom, det märks. Jag hade, när jag började blogga i höstas, en illusion om att bloggen kunde bli ett verktyg för att skriva obehindrat, utan att behöva tänka på vilka som läste det jag skrev. Det höll inte särskilt länge och frågan är om jag någonsin egentligen ville ha det så. Jag liknar nog dig där, att jag måste ha någon att skriva för, jag måste på något sätt ha en löst formulerad målgrupp. Dessutom gjorde jag misstaget att bara vara "halvanonym" och efter ett tag insåg jag att folk faktiskt skulle kunna söka upp mig och ställa mig till svars, om jag skulle få för mig att skriva något riktigt kontroversiellt. Dessutom tog det inte särskilt lång tid innan människor jag redan kände upptäckte eller fick berättat för sig om bloggen. Jag hade tänkt vara lite restriktiv i vilka som skulle få höra om den, för att kunna skriva utan spärrar om exempelvis före detta flickvänner mm. Jag upptäckte även att jag efter ett tag faktiskt ville att folk jag kände skulle läsa den. Troligtvis av den enkla anledningen att jag ville att de skulle tycka om det jag skrev och överösa mig med beröm. Efter ett tag så lär man ju dessutom känna en del andra bloggare på nätet. Då fick man helt plötsligt ännu en grupp människor att vilja skriva bra inför. Till råga på allt människor som man visste själva verkligen kunde skriva, varför det blev ännu viktigare att ens texter kändes genomarbetade.

Du får på ett eller annat sätt med allt. Du har nog helt enkelt rätt i allt du skriver. Även om jag tror att det inom ett visst antal år, snarare kommer vara den litterära finkulturen som desperat letar efter sätt att slå sig in inom internets gränser, istället för tvärtom.

Hur som helst, hoppas att det var ok med alla mina tankar. Tänkte först bara skriva "wow", eller något annat kort och gott uppmuntrande. Men det här kändes som det mest genomtänkta inlägget jag läst om bloggande, så även mina tankar rann iväg en bit. Avslutningsvis, wow! Fruktansvärt bra.

Bondhustrun sa...

Ooooj, långt och tänkvärt och smart. Jag har skrivit på vanliga dagbokssajter länge nu och ville prova på bloggen som forum, ännu mer ego eftersom bara JAG finns där. Sagt och gjort: nu finns min första blogg.

och jag är ju förresten the blonde som var på Damien Rice och Andrew Bird med er. kram och hej! (och ps: hälsa karln din att jag är uppe i över en miljon poäng på QuadraDrops nu)

Matilda sa...

Oj. Jag skrollade inlägget två gånger innan jag hade tid att läsa. Det var värt väntan.

Jag känner igen mig ruskigt mycket i det du skriver. Jag var en dagboksskrivare som liten, men till skillnad mot många andra var mitt mål att som gammal publicera min dagbok. Det står till och med först i dagboken från tonåren.
Texterna var på så vis mer genomtänkta. Mer förfinade i vissa fall och förfulade i andra fall. Jag skrev ”KUK” för att jag ville väcka reaktion hos mina framtida läsare, trots att jag aldrig använde det uttrycket annars.
Jag tror därför, som du, att det var ”allvarligare”. Taget på större allvar.
Mitt mål har alltid varit att bli läst, till kontrast mot att jag inte vill bli känd. När jag började blogga hade jag ett hopp om att få läsare som kunde ge mig den feedbacken jag sällan fick på jobbet. Och den fyller sin funktion idag. Jag blir läst av några. Trots att jag inte håller en ”jämn kvalitet” på mina texter. Trots att jag inte är den roligaste människan i världen. Men kanske tack vare att jag fortfarande har något att berätta. Jag vet inte.

Skicka in det här inlägget som en debattartikel till en tidning. Skulle vara intressant att få ”finkulturella” svar. Eller för den delen vilkas svar som helst. Det här är tänkvärt!

David sa...

Det va en himla lång och mycket läsvärd text. Har funderat mycket kring en del av det du skriver särskilt det där med att föra över bloggen till bokform och hur det skulle fungera. Under en period va det på tapeten att texter från min blogg skulle komma ut i pocket tillsammans med texter från en annan blogg. Det hela rann ut i sanden -vad jag vet- men det gjorde att jag tänkte en del på det och hur det skulle funka. Vem skulle kunna tänkas köpa en bok där innehållet redan finns tillgängligt på nätet osv. Intresant som sagt och jag skulle bli förvånad om det inte inom de närmaste åren börjar dyka upp böcker skrivna av personer som hittat ett språk genom bloggande.

egoistiska egon sa...

Storey: TACK! Ja, jag måste nog medge att det är rätt genomtänkt eftersom texten är min avslutningsessä i kursen kreativt skrivande och jag skrev den under ett par veckor. Den är på något sätt en sammanfattning av det jag kom fram till och lärde mig gällande mitt eget skrivande under den kursen. Tack även för ditt långa svar! Och det är ju just det, att det ska vara så "fult" att skriva för att få någon form av respons, veta att någon läser och så vidare. För mig är det nödvändigt för att kunna skriva, och det är ju inte samma sak som att jag skriver det de som läser vill läsa. Skilda saker som jag tycker det verkar som att många blandar ihop.

Bondhustrun: KUL att du börjat blogga! Ska genast spana in. Hälsade K det där med en miljon och han blev nästan förstörd... Tur att vi precis har flyttat så han har något att sysselsätta händerna med, annars hade han nog blivit ännu mer insnöad på det där ;) Och tack för de fina orden!

Matilda: Tack du med! Som vanligt är du och jag överrens och rätt lika ;) Gällande publicering hade jag faktiskt en liten tanke om att skicka in det. Det rann dock ut i sanden då jag fick en "skit-det-här-är-ju-inte-alls-bra"-känsla när jag lämnat in det. Så har tiden gått och nu känns ju tyvärr inte allt lika aktuellt längre (texten skrevs ju i januari).

David: Ja, förbannat lång är den :) Jag funderar också på det där fortfarande ibland, tyvärr tror jag det är svårt att få det att funka helt. Vet inte ens om jag vill. Tror att bloggen är en ny form av litterär text snarare än att den ska ersätta/ta sig in på bokens område. Men det visar sig väl. Däremot tror jag precis som du säger, att fler utvecklar sitt språk och blir uppmuntrade till att skriva och det därför genererar en hel drös med nya författare.

Langri sa...

Mycket tänkvärt inlägg. När det är så välskrivet spelar det ingen roll om det är långt!

egoistiska egon sa...

langri: tack!