måndag, juli 31, 2006

ett år senare.

Jag snyftade i pappas tröja. Du kommer ta livet av dig om du fortsätter såhär. Ringde ett samtal och sa som det var. Högt. För första gången. Jag satt på trottoaren utanför läkaren och tårarna rann samtidigt som jag skrev ner det hon sagt. Hade redan börjat glömma. I handen fanns två recept, som skulle bli näst intill outnyttjade, och en remiss till några som kunde hjälpa. Allt föll. Inåt. Och det blev tomt. Hyperventileringen ville aldrig sluta och tårarna var oändligt många och tomheten blev bara större. Insikt är hård som betong. Jag önskade att tiden skulle gå så fort som den aldrig gått förut. Eller att tiden skulle stanna, för alltid och aldrig kännas mer. Men tiden gick precis som vanligt och de som skulle hjälpa började så småningom hjälpa. I tre timmar pratade jag och hade slang i näsan och sladdar över halva kroppen. Det här har alltid funnits sa jag. Alltid. Det har bara blivit för stort. En av de som skulle hjälpa sa att min hjärna aldrig var still, det såg hon på monitorn som sladdarna över halva kroppen var kopplade till. Och när jag pratade frågade hon hur jag stått ut. Hur har jag klarat mig så länge? Så sa hon att Det kan bli bättre, du kan få må bra igen när jag sa att bland det värsta är att det aldrig känns som att det kommer bli bättre. Att avgrunden bara blir större. Jag trodde inte på henne. Idag tror jag på henne. För hon hade rätt. Och fler hjälpte. Andas. Massage. Prat. Andas. Massage. Prat. Prat prat prat och andas. Massage. Prat. Insikt. Förståelse. Bearbetning. Lära om. Som att lära sig skriva med höger när man varit vänsterhänt hela livet. Öva. Min envishet stjälpte och hjälpte. Sen kom K. Innan han förstod, innan jag själv förstod, innan han lärde sig och innan jag lärde mig fick han stå ut med så mycket. Gråt och ilska och hårda ord och han höll sig kvar och kramade trots att jag slog. Det gör han fortfarande. För det är inget som går över. Som läker och blir bra. Det kommer alltid att finnas med mig. Men det är annorlunda nu. Nu ler jag på utsida och insida samtidigt. Ett år har gått.

6 kommentarer:

Carl sa...

Du e så bra så bra :)

Kenneth Grönwall sa...

Åh min älskling, du vet ju redan men...jag älskar dig verkligen!

egoistiska egon sa...

c: tack. du är inte så dålig du heller.
k: detsamma. finaste.

Jenny sa...

Men! Varför visar inte min bloglines detta fina, hemska inlägg? Ska ha ett allvarligt samtal med den nu.

Anonym sa...

åh. kram som fan.

deltidsharmonisk sa...

Bra skrivet.